Friday, October 23, 2009

Nr 152: Fight Club

Originaltitel: Fight Club (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Regissören av Fight Club, David Finch, verkar vara minst sagt intresserad av lite kluriga rullar med filmer som Seven, Panic Room och Benjamin Buttons otroliga liv på sitt samvete. I Fight Club - som för övrigt är vår tredje film i rad med ett tydligt sömnlöst tema - bekantar sig IKEAomanen Edward Norton med sitt aggressivare och vildare jag, spelad av Brad Pitt (som klipps in åtminstone tre snabba gånger innan han presenteras på riktigt på planet). Redan från första rutan är tempot högt, manuset klipskt och informationen vällande. Som en reklamfilm. Meat Loaf bär på en 40-kilos extradräkt för att fylla ut bysten, Edward Norton svälter sig samtidigt som Brad Pitt lyfter vikter och solar solarium.
Nere i barkällaren får alla känslostumma män möjlighet att känna i alla fall och äntligen smärta. Våldsscenerna är blodsbrutala, men bara en gång går en person över gränsen för det tillåtna. Fettstöld och tvålkokeri. Han är allt jag både vill och inte vill vara. Fight Club går över till Project Mayhem. Allt ska börja om från noll. Ingen kredit.
Fight Club är en oerhört smart och välgjord film - regissören har tänkt på allt verkar det som. Konsekvent olika kameravinklar beroende på vem som visas i bild och hur långt historien har kommit. Vilka ses i bild samtidigt och hur? Allt för twisten på slutet. Många fina finter innan den raka högern, vad nu den raka högern är. Inte när twisten kommer i alla fall, för det känns lite lamt. Men det beror säkert på att jag inte ska ha sett den förut om jag vill bli överraskad. En speedrulle med blodsmak, men både Pitt och Norton har gjort mycket bättre prestationer än så här.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ett knytnävslag i magen och ett över käften. Och just när man tänker att man har fått så mycket stryk man förtjänar så kommer den igen - en stenhård vänstersving med uppåtskruv. Att se Fight Club är som att gå en rejäl fajt med sig själv. Och den liknelsen är inte alls så tokig. Filmens namnlöse berättare plågas av sina sömnproblem, sitt IKEA-hem och sitt skittråkiga kontorsliv. Han går på stödgrupper för både det ena och det andra. Han möter Marla. Han möter Tyler. Och det hela är igång. Filmen berättas i ett våldsamt tempo och ärligt talat är det inte helt lätt att förstå varken filmens uppbyggnad eller sensmoral. Inte första gången i varje fall. Men det gör inget. Fight Club är en explosion av befrielse och inspiration som med sitt fyndiga manus och aggressiva bildspråk känns som ett moraliskt väckelsemöte. Brad Pitt gör en av sina bästa rollprestationer, Edward Norton också.
Och Meat Loaf med jättepattar som lider av testikelcancer är i sammanhanget helt normalt.

No comments: