Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.
Roberts betyg: 4-Kommentar: Låtarna, dansen, agerandet. Allt är så överdrivet, nästan som en karikatyr. Ända från början med den enorma vågen som sveper in över Sandy och Danny, via tecknade introt, över miner gester dialoger intriger till slutscenen när bilen lyfter mot himlen - hela filmen känns som ett lyckligt slut. Jag tänker på mig själv och andra som har stått på dansgolven och fegat, mest rört oss i takt. Eller sagt "visst tycker jag om dig, men älska är ett starkt ord" till någon. Grease är hämningslös dans och naivsuperkärlek. Den ber inte om ursäkt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att tycka illa om den här filmen. Stundtals känns den lite seg och en aning lång, men som vårsöndagsförmiddagsrulle står den stadigt. Den gör mig glad och upprymd för några ögonblick och ibland är det värt en fyra.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Det enklaste av det enkla. Amerikanskt 50-tal. Tuff kille faller för oskuldsfull tjej som hotar hans image. Byggd på en Broadwaymusikal som blev film. Som blev musikal. Igen. Och spelas för utsålda hus. Kanske är det låtarna som gör det. Det kan jag förstå i så fall. För visst nynnar man med i klassikerna trots att de liknar mer 70-tals-mainstream-muzak än 50-talsrock. Filmen har dock allt som ett amerikanskt 50-tal ska ha (enligt min av-amerikanska-populärkulturen-förstörda-och sneda-uppfattning); ett high-school, några kill- och tjejgäng, amerikanska bilar av cabroletmodell, hamburgerbar, milkshakes, bilrace, skolans baseballag med tillhörande cheerleaders, drive-in-bio, baksätessex, American Bandstand, tivoli och brylkräm. Allt på 1 timme och 46 minuter. Inklusive en massa sång- och dansnummer. Imponerande. Men det hjälper inte hur många höftrullningar John Travolta än gör, hur söt Olivia Newton-John än är, hur mycket låtarna än fastnar - Grease är som att dränka sig själv i fritösen och sedan skölja ner allt med en dubbel plusmeny extra allt.
3 comments:
Vad menAs eg. med att filmen inte ber om ursäkt??... låter konstigt
Har det slagit dig att det antagligen skulle låta ännu mer konstigt om filmen bad om ursäkt.
Ganska ofta förstår jag inte särskilt mycket av vad jag skriver. Så är nog fallet även när det gäller Grease. Men, jag tror jag med ovan nämnda ursäktsformulering försöker beskriva en upplevelse av att den som har regisserat och de som har blivit regisserade har vågat ta ut svängarna och rörelserna. Att killarna är både rosafjolliga och megamacho och att tjejerna är både gosemjuka och snusläppsstiffa. Att de känns förbehållslöst glada att få visa upp sig. Att jämföra med exempelvis en blottare, där ursäkten dominerar själva handlingen; jag vill inte, men jag måste. Förlåt.
Post a Comment