Thursday, July 23, 2015

Nr 555: Heat

Originaltitel: Heat (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo/TV4 hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Face to face, Pacino och De Niro för första gången i samma scen. I några minuter. En hel massa ammunition går åt där utanför banken, en scen som gärna jämförs med det riktiga North Hollywood Shootout två år senare. Jag ogillar scener där Pacino eller De Niro kysser kvinnor, de ska inte hålla på med sånt, de är inte bra på det. Det handlar ju om symbiosen mellan polis och rånare, jägare och byte, jakt och flykt, dansen dem emellan. Den ene är den andre, den andre är den ene och ingen vore de utan varandra. Och scenen där på fiket, med kaffet, där skulle det, borde det hetta till ordentligt, men det gör det inte. Det känns faktiskt rätt lamt. Orepeterat, enligt vissa källor - det var De Niros önskemål. För att behålla autenciteten. Bra önskemål, bra tänkt som man säger på sportspråk. Men sämre genomfört. Tänker ju på scenen i Gudfadern, där Pacino skjuter ihjäl två snubbar. Där snackar vi elektricitet, närvaro. Men det var länge sen. Fanns inte ett helt liv av roller och register i honom då. Han spelar ju över ganska ordentligt i vissa scener i Heat. Kommer väl undan med det antar jag, men det är ju bara för att det är Pacino. Annars hade han ju blivit kalkonstämplad. Men det är en spännande film då och då. Pangpang och slagsmål och repliker i mellangärdet. Men jag tycker nog inte ens att den ska ha en plats i boken. GREAT ASS!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Pacino vs De Niro. Den stressade och arga polisinspektören Vincent Hanna mot den mer lugna, charmante bankrånaren Neil McCauley. Man mot man. Machomännens uppgörelse. Två sidor av samma mynt? Michael "Miami Vice" Mann låter synthtrummorna piska upp stämningen i ett nattligt L.A. Men det blir aldrig riktigt spännande. Filmen slarvar också  i detaljerna. På knappt tre timmar så borde det finnas utrymme att förfina en del tycker jag. Att Neil lyckas ragga upp den intelligenta Eady på en bar må vara hänt men att hon, efter vad det verkar en mycket kort tid (två dejter, tre?), stannar kvar i relationen trots att hon plötsligt får veta att han har sprungit runt på gatorna och lekt Rambo efter ett misslyckat rånförsök, är väldigt konstigt. Även det förtroliga samtalet mellan Vincent och Neil på caféet, som har en stor potential att gå till filmhistorien, slarvas bort. Det bjuds ändå på en del action och Pacinos utbrott ger en viss nerv till filmen. Men ska den verkligen vara med i boken? Nja.

Sunday, July 19, 2015

Nr 554: Ben-Hur

Originaltitel: Ben-Hur (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo/TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Dubbeldeckaren som alltid stod orörd på hyllan närmast kassan i gamla videobutiken Visavi på Eklandagatan. Två VHS-band krävdes för att få plats med den här mastodontrullen. Hyrde aldrig den förstås, den var mer som filmen man ignorerade, tänkte elaka tankar om. Vem fan hyr den där, typ. Nu har vi äntligen sett den, och jag tror jag gjorde rätt som ung att låta den stå kvar på hyllan och samla damm. Hade förmodligen inte uppskattat den, hade förmodligen inte fattat så mycket av den. Nu är det lite annat läge. 39 år med en smula mer koll på Jesus (internskämt) och Romarriket. Vapendragaren Charlton Heston gör en bra insats som Judah Ben-Hur, en man som gör en odyssé från prins till galärslav till cirkuskusk till familjebotare. Känns väldigt välgjort och pålitligt. Lite kittlande med Jesus som man aldrig får se och utmärkande scener är slavroddarna, skeppsstriderna och hästkapplöpningen. En bra mycket tidigare och bra mycket bättre variant på Gladiator.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Söndagsmatiné med Ben-Hur - En film om kristus som den introduceras som. Lite anmärkningsvärt kan tyckas då Jesus endast figurerar en handfull gånger och alltid med ansiktet bortvänt. Kanske kan den inledande presentationen istället tolkas som en film om försoning eller förlåtelse. Eller varför inte helt enkelt som en film om Ben-Hur - juden som blev kristen. Hur som helst så är det en stor film. Stor på alla sätt. Den är till och med så stor så att kunna få plats med hela omfånget så har man faktiskt förminskat tv-bilden och lagt undertexten under hela äventyret. Ben-Hur är i rörelse för det mesta vilket är skönt. För den är lång. Och långa filmer från den här tiden blir lätt lite tradiga. Men här står det inte still. Särskilt inte i den berömda kapplöpningsscenen som är fantastiskt bra. I Ben-Hur bär alla vägar till Rom förutom den sista som leder nån annanstans. Till frälsning kanske. Den amerikanske vapenförespråkaren Charlton Heston blev säkert en stor idol för biopubliken. 

Saturday, July 18, 2015

Nr 553: Spindelns Strategi

Originaltitel: Strategia Del Ragno (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En alldeles enastående liten rackare signerad Bernardo Bertolucci. Suggestivt korsochtvärsande mellan och genom minnen, tankar, lögner och insikter. Fascismkritiken som en skavande sten i skon, men den tar aldrig överhand. Athos Magnani (Giulio Brogi) återvänder till omgivningarna och sammanhangen kring sin fars död, mord. Briljanta, ibland nästan omärkbara övergångar och ett långsamt, smygande, svepande kameraarbete. Brogi spelar både far och son, och det är i detaljerna man får reda på när han är den ena eller den andra. En film att återvända till.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Boken förklarar filmen som en fragmentarisk konstfilm, näst intill omöjlig att förstå. Så är inte fallet. Det finns mängde av andra filmer i det här projektet som har lämnat mig med osäkerhet och oförståelse. Bertoluccis Spindelns Strategi har en relativt enkel handling, även om regissören naturligtvis bäddar in element som fram- och tillbakablickar, förbryllande karaktärer och överraskande vändningar. Det blir en estetiskt intressant film med snygga kameraåkningar och fina kompositioner. Jag blev varken hänförd eller knockad men det var en trivsam upplevelse. Helt enkelt.

Friday, July 17, 2015

Nr 552: Ariel

Originaltitel: Ariel (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gruvsvart, finskt, kallt, pessimistiskt, men roligt, småabsurt och hoppfullt. En stålkall nedcabbad roadmovie med stramt återhållsamma repliker, kedjerök och rå romantik. Kaurismäki är inte den bästa actionscenregissören, men som tur är finns det bara ett fåtal sådana tillfällen i filmen. En film om det uraliska livet på luffen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Min finska favoritregissör Aki Kaurismäki har tyvärr bara en film med i boken. Egentligen är hans filmer väldigt lika varandra så det kanske räcker. Ariel sammanfattar dessutom Kaurismäkis filmskapande på ett väldigt bra sätt. Gruvarbetaren Taisto blir i början av filmen arbetslös. Hans kamrat skjuter sig på toaletten efter att han har lämnat en amerikansk cabriolet till Taisto. Utan att lyckas få upp taket kör Taisto mitt i den smällkalla vintern till Helsingfors där han blir rånad, checkar in på ett härbärge och raggar upp parkeringsvakten Irmeli. Han lyckas, efter att ha försökt ta tillbaka sina pengar från rånaren, hamna i fängelse. Där träffar han Mikkonen och tillsammans rymmer de. Efter att ha blivit blåsta av ett kriminellt gäng och Mikkonen dör så lämnar Taisto och Irmeli landet på fraktfartyget Ariel. Kaurismäki använder sig av enkla och klassiska lösningar men det gör ingenting. Det är rakt, kompromisslöst och ärligt. Den svarta humorn omsluter varje scen, varje replik. Även om hans filmer på ytan är dystra, fåordiga och andas en meningslöshet så finns det ändå en slags kärleksförklaring till karaktärerna, till människorna i samhällets utkanter. Det gillar jag.

Wednesday, July 15, 2015

Nr 551: Carrie

Originaltitel: Carrie (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Namnet Carrie sägs 63 gånger på 92 minuter vilket ger ett cpm (carrie per minute) på 0,68. Att jämföra med Europes hit Carrie som är 4 min och 30 sekunder med ett cpm på 3,33. Nästa projekt blir att undersöka hur många gånger Carrie säger "mama" i filmen. Där kan vi nog komma upp i ett mpm på åtminstone 0,3. I övrigt en klart intressant film med lysande insatser av framförallt Sissy Spacek som Carrie och Piper "Twin Peaks" Laurie som Carries mamma - eller mama då. Tydliga referenser till Hitchcocks Psycho i form av knivmusik, Bates High School och det lite öde huset med en gestalt i fönstret på övervåningen och gardinen som dras för. Och så en ny liten upptäckt: Split Diopter. Jag lade märke till något underligt i en scen i klassrummet där det var fokus på Tommys ansikte, ofokus på hans hår men samtidigt fokus på Carrie som sitter långt bak i klassrummet. Hur funkar det? Efter lite efterforskande och anlitande av firma Malmsteen sprang jag på tekniken som alltså kallas split diopter, där man helt enkelt verkar ta bort halva kameralinsen för att kunna få till den här effekten av "dubbla" fokuseringar. Tydligen är regissören till Carrie, Brian De Palma känd för att använda sig av denna teknik, och det är flera filmer i boken som innehåller inslag av detta; Hajen, De Omutbara (av De Palma), Alla Presidentens Män och De Hänsynslösa. Överlag är Carrie ganska innehållsrik när det gäller effekter av olika slag. Det är slow motion, split screens, fast forward, baklängestagningar och såklart mycket specialeffekter med blod och knivar. Jag tycker att det blir för mycket av det goda, att medlen inte helgar ändamålen, och därför kliver jag ner från 4-platån. Fotnot: Hela detta inlägg (inklusive titlar och både Robert och Jimmys kommentarer) har har ett tbc (total carrie count) på 15.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Sissy Spacek såg vi första gången i Det Grymma Landet men det är i Carrie som hon blommar ut ordentligt. Filmen har en väldigt tydlig 70-talsaura över sig, lite B-filmsaktig med sin karaktäristiska tonårsskräck. Men det är samtidigt en bra skildring av utanförskap och tonårsångest vilket manifesteras i Carries fanatiskt förtryckande mamma, hennes utsatthet i skolan och inte minst inledningsscenen när hon får sin första menstruation. Skolbalen är dock filmens signum. Tyvärr leker Brian De Palma lite för mycket med filmredigeringsprogrammet när han parallellvisar olika händelser i samma filmruta. Lite onödigt tycker jag. Den nerblodade Carrie stående som en fallen ängel med en blick som bokstavligt dödar är tillräckligt skrämmande.

Tuesday, July 14, 2015

Nr 550: Öknens Söner

Originaltitel: Sons Of The Desert (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Att se denna enda Helan och Halvan-film i boken känns lite som att sitta och pimpla på Storsjön. Man har borrat upp ett litet hål och sitter förnöjsamt med spöt och vickar lite på handleden i hopp om napp. Under en simmar ett enormt utbud av Helan och Halvan-filmer; de båda tillsammans och var för sig. Hundratals filmer, ett stort stim av stum -och talfilmer. Och så får man ett litet hugg då. Och upp kommer Öknens Söner. Och alla andra pimplare utbrister: "Åh, det där var en riktigt fin firre!". Och man tittar på fisken, ser ut som en gädda, med lite spring i dörrarna. "Åh", säger en annan pimplare, "det där måste vara den finaste firren i sjön!". Och man tittar på den igen, och i alla fall jag tänker att om detta är den finaste firren i sjön så är det kanske inte den bästa fisksjön i mannaminne. Men å andra sidan tänker jag att man inte ska lyssna för mycket på andra pimplare, de kanske bara utgår från att man vill ha den största fisken. Men man kan ju pimpla av massa andra orsaker. Så jag slänger nog tillbaka den här firren i vattnet och fortsätter pimpla, kollar upp vad mer som rör sig under ytan. Så väldans mycket fisk därunder isen.
Det som var mest intressant med den här filmen tycker jag var att fruarna fick reda på deras mäns förehavanden genom att de såg en journalfilm på bio. Ett oturligt (för männen) klipp visar vad de egentligen haft för sig. Känns ju inte direkt 30-tal. Känns mycket mer 2000-tal, med internet och snabba redigeringar och direktlänkar och bluetooth. Men redan på 30-talet, när mediet fortfarande var relativt ungt, kunde någon se den konfliktytan framför sig, när transporten av bilder var fysisk. Imponerande, minst sagt.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Öknens söner, Helan och Halvan på rymmen, Följ med oss till Honolulu. Kärt barn har många namn men oavsett vilken svensk titel denna film har så är det ingen toppfilm. Det är slapstickhumor som är lite bättre än Bröderna Marx Fyra Fula Fiskar men inte i närheten av exempelvis Chaplins Moderna TiderStan Laurel och Oliver Hardy är två clownliknande figurer, hunsade av sina fruar och överdrivna i allt sitt spel. I början är det smålustigt men efterhand blir det för mycket fars, för mycket smäll i dörrar. Stans mimik och tragiska uppsyn och Ollies upprepande stödsökande blick i kameran är utmärkande kvaliteter och som komikerduo har de en självklar plats i filmhistorien. De har också en självklar plats i boken men jag vill nog se lite mer finess och svärta för att bli helt nöjd.