Nr 333: Det Våras För Sheriffen

Originaltitel: Blazing saddles (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Börjar hoppfullt med otaliga piskrappen; way over the top-humor. Språket grovt och övertrampande i fin Nakna Pistolenstil. En svart man ska bli ny sheriff. Och utförsbacken börjar och blir brantare och brantare för att till slut smaka segt som överstekt lövbif. Inte ens bönpruttarna runt lägerelden är roliga längre - jag minns den scenen som hilarious. Både jag och filmen har väl blivit äldre. Mel Brooks skränig och hans kompanjon som hela tiden ska prata med publiken. Tröttsamt - en gång funkar men inte fem. Med nöd och näppe upp över 2-sträcket.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: En film som var väldigt rolig första gången jag såg den. För 25 år sedan. Jag har inte sett den sedan dess och jag förstår varför.

Nr 332: Dancer In The Dark

Originaltitel: Dancer In The Dark (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Enastående, sköra Björk. En grym berättelse om en mammas uppoffringar för att sonen inte ska gå samma blindhet till mötes som hon själv gjort. Tredje filmen i Golden Heart-trilogin. Har lite svårt för vissa av musikalinslagen, men definitivt inte sista sången i galgen. Leker med tanken att klippa om filmen och lämna bort sång- och danspartierna. Skulle den funka då? Bli ännu starkare då? Jag tror det.


Jimmys betyg: 5-


Kommentar: Sista filmen i von Triers Golden Heart-trilogi (Breaking The Waves, Idioterna och Dancer In The Dark) som var och en berör temat uppoffring på ett eller annat sätt, särskilt kvinnlig uppoffring. I Dancer In The Dark är det den synskadade Selma, så precist och fantastiskt gestaltad av Björk Gudmundsdottir, som gör allt för att hennes son ska få den ögonoperation han behöver för att undvika att bli blind. Något som till slut leder henne till galgen. Filmen är en musikal och det gör faktiskt ingenting. I själva verket skänker det bara ännu mer karaktär åt den sköra men hopplösa Selma som drömmer om lyckliga musikaler. Dancer in The Dark är en orealistisk film, det förväntas inte att tro något annat, men som berör på ett alldeles särskilt sätt.

Nr 331: Idioterna

Originaltitel: Idioterne (1998) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Karen och hennes man mister sin son. Karen söker tröst i ett sällskap som ägnar sig åt att experimentera med att locka fram sin inre idiot, både hemma och offentligt. Gruppeknell och mat rinnande ur munnen. Provocerande och obehagligt när von Trier ställer frågor om samhällets och individens syn på människans roller. Sista scenen med Karen hemma hos familjen är ohyggligt stark. Andra filmen i Dogmaserien, den första var Festen, som vi ju borde se efter den här von Trierrundan.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett kollektiv med intellektuella medelklassdanskar som roar sig med att låtsas vara förståndhandikappade. Där är fonden till Lars von Triers mestadels improviserade drama som utforskar människans roller - är man den man vill vara, den man låtsas vara? Det är skarpt och utmanande och emellanåt väldigt underhållande. Karen (Bodil Jörgensen) ansluter sig till gruppen i tron att de är på riktigt men blir sedan den mest hängivna "idioten" som ställer allt på sin spets. Den första von Trier-film jag såg och den håller definitivt fortfarande.

Nr 330: En Natt Att Leva

Originaltitel: Odd Man Out (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Knivskarpt svartvitt foto men lite långdragen historia, eller i alla fall ett koppel scener för många. Rån av fabrik för att skaffa medel till kampen. Den förrymde ledaren McQueen (James Mason) dödar en vakt och skadas själv svårt. Filmen följer sedan McQueen genom olika situationer i det nordirländska samhällets olika miljöer; kyrkan, puben, droskan, skyddsrummet, det genomsnittliga hemmet, konstnärsateljén, gränden. Hur agerar människor i de olika miljöerna när de konfronteras med den skadade ledaren, som nu också är skyldig till en annan mans död? Regn, lera och till slut snö och hela tiden inspel av det höga klocktornet som till slut slår midnatt efter en Bonnie and Clyde-doftande vapenduell. Välspelat och lite småroligt ibland. Mason har vi tidigare sett i Lolita.  
En natt att leva fick en BAFTA-award för bästa brittiska film 1948. BAFTA, som året innan grundades av bland andra regissören till denna film, Carol Reed. Allt går runt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den engelska regissören Carol Reeds nattliga krönika utspelar sig i en stad på Nordirland i ett IRA-liknande sammanhang. James Mason spelar Johnny McQueen, ledare för Organisationen som vid ett bankrån skadas och tvingas på flykt. Det intressanta är att filmen överhuvudtaget inte tar ställning i konflikten utan fokuserar på de personer som ovilligt dras in i den. Filmen utgår från personernas känslor snarare än de moraliska aspekterna. En natt att leva har potential att vara en riktigt bra film men slår lite krokben på sig själv. Det verkar som att filmskaparna inte riktigt litar på sitt eget verk utan känner sig tvingade att även vara underhållande vilket nästan blir lite farsartat emellanåt. Fotot och kompositionerna är riktigt bra och agerandet är helt okej. Regnet som övergår i snöfall ju närmare midnatt man kommer är väldigt snyggt och effektivt. Det som sänker filmen några betygsteg är längden, de onödigt många scenerna och de överdrivna lustigheterna. Annars hade det varit en fullträff.

Nr 329: Nosferatu - Nattens Vampyr

Originaltitel: Nosferatu: Phantom Der Nacht (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Heléne på Tängvägen 30 i Ås.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Efter en lysande moussaka och några glas vin var det dags för den här skitfilmen. Med tanke på hur många Dracularullar som är med i boken är det fullkomligt obegripligt att den här tar sig in på listan. Allt är illa; fotot (som pendlar mellan lysande och katastrofalt - vilket gör att skillnaderna märks mucho tydligt och sänker intresset), regin, bildspråket, sammansättningen. Det blir så tråkigt och dåligt att jag funderar på att sätta tänderna i halsen på Heléne och göra processen kort för att hon ska slippa lida. Nej, den här gå fetbort.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Det finns så mycket dåligt att säga om den här filmen, det finns så lite bra. Det finns dock en hel del att tycka. Det fantastiska skuggspelet från originalet 1922 är närmast bortblåst i Werner Herzogs version. Klaus Kinski som Dracula är utseendemässigt väldigt trogen originalfilmen men övertygar inte på något sätt. Fotot är emellanåt fullständigt briljant för att sedan sluta i ett "jaha". Nästan halva filmen går innan det överhuvudtaget blir någon spänning och när Jonathan Harker (Bruno Ganz) äntligen kommer till Transylvanien och greve Draculas slott känns det nästan som att man tittar på en Mel Brooks-rulle. Hjältinnan Lucy (Isabelle Adjani) är gåtfull och uppoffrande men står nog för den starkaste prestationen - även om det tyvärr inte säger mycket. Kanske har jag sett alldeles för många Draculafilmer, tror vi har lyckats klämma in fyra stycken bara i det här projektet, för att bedöma Herzogs Noseferatu rättvist men jag har faktiskt svårt att uppbåda någon som helst feeling för den här filmen.