Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+Kommentar: Fantastiskt fint maskerad twist, och att den funkar mer än 60 år efter filmens premiär är väl ett tecken på att det fortfarande finns en spänd laddning i frågan. Denna noirnoir signerad Hasse Ekman är mästerligt komponerad med en början som avslutar, en handling som berättas genom flashbacks parallellt med nutid och ledtrådar och karaktärer som planteras och utvecklas i bästa Agatha Christiestil. Det känns naturligt att nämna Citizen Kane, både vad gäller foto och berättarteknik, men där Orwell jobbade med megafon och motorsåg laborerar Flicka och hyacinter med viskningar och sylvass skalpell. Visst gör Eva Henning ett fint porträtt av den till döden olyckliga Dagmar Brink, men främst kommer jag nog minnas konstnären Elias Körner (Anders Ek) som visar upp en anmärkningsvärt låg lägstanivå, varierat med en riktigt hygglig högsta nivå. Ibland är han så dålig att jag greppar skämskudden, och i nästa scen är han lysande med glimten i ögat. Fascinerande.
Det svarta fotot och den tryckande ovissheten naglar fast tittaren och det är först på slutet det kommer en våg av aha. Som en utmärkt novell, en svindlande dikt, en gripande sång. Alex.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Den till en början ganska anspråkslösa framtoningen får sin överraskande twist på slutet som vänder hela upplevelsen av det jag just har sett. Jag tror inte jag har upplevt detta i så många filmer tidigare. I smarta och snygga tillbakablickar försöker författaren Anders Wikner (Ulf Palme) att lösa mysteriet med Dagmar Brink (Eva Henning). Det finns tydliga referenser till Citizen Kane men Flicka och hyacinter känns mer sofistikerad och elegant, för att inte säga vågad. Om det finns någon filmpremiär jag skulle velat vara med om så är det här definitivt en av dem. Hasse Ekman var 35 år när han gjorde denna film, nummer 21 i ordningen. Produktiv kan man säga.
No comments:
Post a Comment