Sunday, October 24, 2010

Nr 239: Gabbeh

Originaltitel: Gabbeh (1996)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i rummet San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ordet Gabbeh verkar vara benämningen på en sorts persisk matta med enkla motiv. Materialet är ull och det handspunna garnet färgas med naturliga växtpigment. I början av filmen får man se hur ett gammalt par är på väg mot en liten bäck för att tvätta en sådan här matta. Ur mattan träder då en ung kvinna (Gabbeh, som spelas av Shaghayeh Djodat) fram, och filmen berättar sedan historien om Gabbehs familj och hennes längtan efter en man som kallar på henne med avlägsna rop. Vi får även följa Gabbehs farbrors sökande efter en fru.
Familjen tillhör stammen Ghashghai, ett nomadfolk som uppehåller sig i de sydvästra delarna av Iran. Trots eller tack vare det ständiga kringflyttandet hör Gabbeh hela tiden de ylande ropen från mannen i bergen. Av rädsla för sin far vågar inte Gabbeh gå honom till mötes. Hon blir gång på gång lovad att hon ska få gifta sig inom en snar famtid, men det skjuts hela tiden upp. Till slut trotsar hon sin rädsla och flyr till mannen och de båda rider bort över bergen till häst.
Gabbeh är en sorts film som jag aldrig har sett tidigare. Full av enkla men djupsinniga bilder, berättad med hjälp av naturens skiftningar, djurens läten och även fullproppad med kläder i olika färger. I början bokstaveras ordet R.A.N.G (färg) av små skolbarn och skriks sedan ut. Man får se hur garn färgas rött av vallmo och gult av blommor från vetefälten och hur händer färgas blåa och gula av himlen och solen.
Jag tolkar det som att den gamle mannen vid bäcken är den ylande mannen, och att den äldre kvinnan är Gabbeh när hon blivit gammal. Eftersom de rymde och inte vågade sig tillbaka lever de nu ensamma och deras minnen och längtan är vad de lever av. Gabbeh är en oerhört vacker film och jag ser fram emot Kandahar av samme regissör (Mohsen Makhmalbaf) som kom 2001 och också är med i boken.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Orientalisk filmpoesi. En saga som sträcker sig åt flera håll samtidigt. Varje ord, varje gest, varje bild verkar vara en metafor för något annat. Gabbeh är en matta som på ett ytligt sätt kan avnjutas som en vacker inredningsaccessoar men också på ett mycket mer direkt sätt smälta samman med både kropp och själ. Jag pendlar däremellan. Vill så gärna in i filmen. Förstå. Beröras och värmas. Men viljan är samtidigt distanserande. Tyvärr blir Gabbeh inget mer än en vacker accessoar, en matta som förgyller men som snabbt trampas sönder.

No comments: