Nr 94: Frankenstein

Originaltitel: Frankenstein (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Första gången jag ser den är jag inte så imponerad, men jag kommer sedan på mig själv att ha fastnat i nån slags jämförelse med boken - som jag tyckte mycket om när jag läste den för tio år sedan. Eftersom filmen inte har särskilt mycket med boken att göra ser jag filmen igen med lite andra ögon och vips växer den ett helt betygsnäpp. Det gotiska ljuset, den fantastiska sminkningen av det stumma monstret, skuggorna i tornet, det intressanta greppet att tittaren egentligen aldrig får reda på när filmen utspelar sig (det enda som nämns är orten Goldstadt), blandningen av brittisk, amerikansk och tysk engelska, intensiteten i mörkret blandat med lugnare partier utomhus, drivet mot det oundvikliga mötet mellan skapare och varelse - detta gör att filmen känns oerhört välgjord, att det får plats en hel del på kort tid. Men visst ligger det kvar lite smolk i bägaren; jag skulle gärna sett lite mer nyanser av monstrets svårigheter i mötet med andra varelser. Han har ju trots allt en kriminell hjärna. Och visst är det en trestegsingång mot monstrets ansikte när han presenteras första gången. Hitchcock var det väl. Eller? Till sist; Frankenstein är jämngammal med Dracula och bara två år äldre än King Kong. Många otäckingar under Depressionen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vetenskapsmannen Henry Frankenstein är besatt av tanken på att skapa liv. Han skapar en varelse, i rollistan kallat Monstret, av likdelar och lyckas väcka honom till liv genom den energiska urladdningen av ett åskväder. (Senare i filmhistorien lyckas man skicka människor fram och tillbaka i tiden, också genom åskväder. Tänk vad lite blixt och dunder kan göra.) Det verkar som att filmen inte är Mary Shelleys roman särskilt trogen. James Whale verkar mer intresserad av att skapa en modern skräckfilm än att fånga det filosofiska i Shelleys berättelse. Ändå finns där både det mänskliga, det sympatiska och det komplexa i monstret men framför allt den klassiska skildringen full av skuggor och gotisk mysticism som påverkat mängder av filmer i genren. Det finns flera scener i filmen som gör intryck på mig, men starkast är nog ändå när varelsen mot slutet av filmen står öga mot öga med sin skapare omgiven av klippor, facklor och en mörk, nästan brinnande, himmel. Det är just där och just då jag känner att jag måste läsa boken. För även om filmen ger ett visuellt och fräscht intryck och ett spännande driv mot det oundvikliga slutet, så vill jag in i varelsen, in i varelsens tankar. Där lyckas inte filmen riktigt. Ett skickligt grepp som filmen använder sig av för att beröra och ytterligare skrämma biopubliken är att skådespelaren som spelar monstret inte nämns i rollistan i början. Istället står där ett "?". Det är först i slutet man får veta att det är Boris Karloff som på ett elegant och väldigt säkert sätt gestaltat varelsen. Fotnot: Boris Karloff var egentligen William Henry Pratts artistnamn. Pratt hade emigrerat från England och jobbade som lastbilschaufför i i Kanada.