Sunday, March 23, 2008

Nr 22: Den där Mary

Originaltitel: There's Something About Mary (1998)
Filmen sågs av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag tänker ungefär: det måste ha gjorts flera miljoner filmer. Av dessa har valts ut 1001 stycken. Dessa 1001 borde ha något som sticker ut från mängden, något som gör dem en smula olik alla andra filmer. Det kan vara lite vad som helst; en finslipad berättarteknik, ett fantastiskt soundtrack, en lek med genrer, lysande skådespelarinsatser, experimentell lust, sällsynt skarp humor, påkostade effekter (eller tvärtom), provocerande tema, erotiskt vågade scener, vackra bildkompositioner eller fula, skrämmande gummor och gubbar. Vad du vill. Den där Mary har inget av detta. Den där Mary är en dussinrulle. Tandställningsgeeken fastnar med paketet i gylfen hemma hos pangbrud på skolbalskvällen. Massor av år flyter förbi. Pangbrud blir vid samma tidpunkt efterspanad av en, två, tre, fyra män. Efter lite klassisk farsfeeling - som mot slutet blir obegripligt massiv - väljer hon givetvis den nu tandställningslöse. Vid några tillfällen flikas det in nån slags sidoberättande Robin Hood-trubadur som verkligen borde gå en kurs i funktionsfyllande. Tack för kaffet. Pluset i tvåan kommer av några garvare; svagbegåvad brorsa vill rida rygg, styvpappa skakar på huvudet i väntan på svar, hund får elchocksbehandling och hund får smaka på wrestling. Där också filmens bästa replik; just innan Ted landar wrestlingkastet; "take a little bit of this". Säger han. Till hunden. Det var väl kul?

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Nej. Den här funkar inte hela vägen även om jag måste erkänna att jag emellanåt drar på smilbanden. Några hysteriska skratt blir det dock inte. Roligast är Marys styvpappa, då skrattar jag lite grann. Jag skrattar även lite grann när bästa kompisen (som för övrigt visar sig vara en psykopat) går igenom förberedelserna med huvudpersonen Ted (Ben Stiller) inför dennes dejt med ungdomskärleken Mary (Cameron Diaz) där det är av yttersta vikt att så att säga "clean the pipes" innan för att riktigt kunna slappna av. Det är lite roligt. Konsekvensen blir den numera klassiska sperma-i-håret-scenen. Det är dock föga roligt. Det här är en film man både kan ha och mista. Den lämnar egentligen ingenting alls kvar i mig.

4 comments:

Anonymous said...

Det ter sig för mig obegripligt hur den här filmen kunde tilldelas ett högre betyg än Kill Bill. Obegripligt. :P

Anonymous said...

Jag håller med fullständigt. Du får ursäkta min kamrat Robert som vid tiden för Kill Bill antagligen led av svår sinnesförvirring. /Jimmy

* said...

Ge fan i att be om ursäkt å mina vägnar. Jag tycker absolut Den där Mary är bättre än Kill Bill. Det är två olika slags filmer. Den där Mary fick mig att skratta några gånger. Kill Bill fick mig att somna flera gånger. Det är min åsikt. Inte din. Djävla smygborgare.

Henrik P said...

Ta mig tusan om jag inte håller med Robban här, fastän jag vill protestera å det ljudligaste.
Filmer med tjejer med sperma i håret kan aldrig överglänsa tjejer som kickar stjärt och vägrar förtryckas/luras/bli skjuten i bitar. Och Den där Mary är helt enkelt ett uselt exempel på puritansk-skadad amerikansk humor. Men den har sina guldkorn. Ben Stiller som gråter som en 6-åring är riktigt roligt, och med säregna (gatu)musikern Jonathan Richman i bakgrunden blir det riktigt träffsäkert.
Kill Bill har ingenting som inte blir överglänst redan i Enter the dragon från 1973. En blek film som aldrig lyfter, trots en viss stilsäkerhet. Storyn är bra, men se i stället Death Proof, som ligger på en helt annan nivå.