Originaltitel: Short Cuts (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Den är tre timmar lång, men jag vill inte att den ska ta slut. Jag skulle kunna sitta och titta hur länge som helst. Tempot är så behagligt och hela tiden vävs det in nya trådar; mattan växer och växer. På gränsen till att bli tråkig, men håller sig hela tiden på rätt sida. De olika delhistorierna bygger alla på en gnagande problematik. Det är aldrig några extrema explosionshändelser åt något håll och det är det som gör att jag bara vill ha mer. Vissa av historierna slutar med feel good, vissa slutar tvärt och vissa känns inte som att de slutar alls. Det finns en scen i slutet av filmen som naglar sig fast i mig nästan lika hårt som när Bob kommer klivande över soffan i Twin Peaks. Det är när Jerry Kaiser (Chris Penn) slår ihjäl en tjej i samma ögonblick som en jordbävning drar igång. Den scenen känns så otäckt nära hur jag kan tänka mig att ett mänskligt vansinne kan se ut. Det bara händer - helt utan förvarning - trots att hela den historien har handlat om sexuell frustration. Andra pärlor är polisen Gene Shepards (Tim Robbins) fantastiskt ilskna bortförklaringar. C-r-a-c-k-k-i-d-s. Och Lois Kaisers sexsamtal medan hon byter blöjor på dottern, samtidigt som hennes man leker med sonen i samma rum. Och sist men inte minst tycker jag att Tom Waits gör en fantastisk roll som 24-7packad limousinechaufför. Jag känner ju inte Tom, men det känns som att han spelar sig själv. Och det känns bra som fan.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Short Cuts är ett långsamt collage som skildrar ett antal livsöden i Los Angeles under några sommardagar. Relationerna är i fokus och nedslagen penetrerar vardagssmärtan och människornas normala absurdhet. För att lägga en klick grädde på moset, och tydliggöra den härligt ödesmättade känslan av att hela världen när som helst skulle kunna dra sitt sista andetag, ramas hela filmen in av ett kemiskt bekämpningsmedel som staten sprutar över hela stan för att utrota myggor som terroriserar samhället. Hela tiden hänger också jordbävningshotet som en skugga över människorna. Jag gillar den. Nej. Jag beundrar den. Nej fan, jag älskar den. Att Tom Waits spelar en alkoholiserad limousinchaufför som skulle kunna vara direkt hämtad från nån av hans sånger är inte hela orsaken även om det gör sitt till. Framför allt fascineras jag av alla små subtila planteringar och övergångar mellan de olika historierna.
Originaltitel: She Done Him Wrong (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Ärligt talat ger den här filmen mig ingenting. Det enda jag tycker är kul - för detta ska vara en komedi - är sättet de håller pistolerna på. Vid höften, in mot kroppen. Där har det ju skett en viss förändring om man jämför med dagens filmers mer aggressiva hantering av vapen. Det är det jag tar med mig från den här filmen. Jag förstår inte handlingen, jag förstår inte hur replikerna kan anses roliga, jag förstår inte karaktärernas förhållanden till varandra. Jo, det var en rolig öppningsscen också. Helt obegriplig. Nån snubbe står och säljer nåt skumrask från en låda på magen. Upp glider en polis. Ger snubben onda ögat. Snubben rynkar pannan och verkar brydd. Slut på scenen. Fantastiskt. Ett mästerverk. Usch.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Hur mycket jag än skulle önska så är det oerhört svårt att bedöma en film helt utifrån dess egna förutsättningar. Hade jag levt i mitten av 30-talet kanske jag hade älskat den här filmen. Nu är det ju inte så. Och det är svårt att ta på sig tidsglasögonen. Jag gör ändå ett försök. Det känns som att filmen på sin tid stod ut ganska mycket. Bara att ha en dominerande kvinna i huvudrollen känns fräscht på nåt sätt. Att Mae West sen både är frispråkig och har ett rörelsemönster och ett röstvibrato som påminner om en streetgangster från Bronx anno 1990 (trots att filmen ska utspela sig i slutet av 1800-talet) är både jävligt nyskapande och rätt komiskt. Pimp my ride, liksom. Men jag finner mig ändå sitta som ett fån och bara låta alla fjantiga människor med roliga mustascher, plastpistoler och can-can kostymer springa förbi, in och ut som en jävla buskis utan att beröras överhuvudtaget. Och ärligt talat så förstår jag inte ens storyn.
Originaltitel: Natural Born Killers (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Jag gillar den här filmen, men inte så mycket som jag vill. Det är nåt som fattas i det naturliga dödandet, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Just försöket att beskriva en lust, en naturlig instinkt som handlar om att döda känns inte helt övertygande. Även om det är två traumatiserade människor som står modeller så tänker jag på Ekelöfs "det som är botten i dig är botten också i andra". Jag kan känna ett sting av nyfikenhet, men att det stannar där. En känsla av att vara på väg att hoppa på tåget, men får reda på att jag inte har giltig biljett. Fan vilken dålig liknelse.
I övrigt tycker jag mycket om alla små komiska inslag som regnar över filmen. Inslagen med hur Mickey träffade Mallory i amerikansk familjesitcomsmiljö är fantastiskt bra, med skrattmaskiner smattrande i bakgrunden. Tommy Lee Jones är en suveränt cynisk fängelsedirektör med John Cleeseinspirerat kroppsspråk. Och min favorit; Robert Downey Jr som spelar den våldskåte tvjournalisten Wayne Gale som bit för bit erövras av det djuriska i sig själv. Han får avsluta med filmens vassaste replik, när han triumferande ringer sin älskarinna Ming för att berätta att han äntligen har gjort slut med sin fru: "Lägg skumpan på kylning och fixa lite extacy så kommer jag över och rövknullar dig".
Jimmys betyg: 4 -
Kommentar: Den här filmen är paradexemplet på hur man kan göra brutalt våld underhållande. Att det är Quentin Tarantino som står för ursprungsmanuset känns inte helt främmande. Det är en fantastisk skildring av relationen mellan medier och våld i roadmovie-format. Jag gillar sitcomsatiren, växlingen mellan svartvitt och färg och den makabra löpsedelsjournalistiken men alla snabba klipp, lsd-tripper och flashiga kameraeffekter känns efter ett tag som lite för mycket effektsökeri. Öppningscenen till Leonard Cohens "Waiting for a miracle" är en klassiker. Slutscenen när den fåfänga och slemmige journalisten medverkar till den spektakulära rymningen tar lite för mycket plats för att det ska bli riktigt intressant hela vägen. Både Juliette Lewis och Woddy Harrelson gör bland sina bästa rollprestationer någonsin.
Roberts betyg: 4+
