Sunday, April 15, 2018

Nr 723: Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet

Originaltitel: Ugetsu Monogatari (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det måste nästan vara en av de mest underbara filmtitlarna i det här projektet. Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet. Dock lovar den mer än vad filmen innehåller måste jag nog säga. Låt mig förklara. 1) Sagor: Det ska alltså röra sig om två eller flera fantastiska berättelser med kanske mytiska och mystiska förtecken. Nja, hur jag än räknar så får jag denna film till endast en berättelse även om den måhända vara både mytisk och mystisk. Naturligtvis finns det parallella handlingar men det vet jag inte om det räknas. 2) En blek mystisk måne: Rätta mig om jag har fel men jag hittar inte en enda måne i den här filmen. Ännu mindre en blek och minst av allt en mystisk. Däremot måste jag ge titeln rätt avseende det både bleka och mystiska. Detta kryllar det av. Men så är det ju en förbryllande spökhistoria också. 3) Regnet: Även här måste jag falsifiera titeln. Det regnar inte alls. Inte någon gång. Inte någonstans. Det duggar inte ens. Det närmsta regn vi kommer är den underbara dimman på sjön när båten sakta klyver vattendraget. Men det kan ju naturligtvis ha regnat innan sagan börjar. Det vet vi inget om. Jag undrar om titeln kanske avser en annan film men allt tyder på att så inte är fallet. Nåväl, med detta sagt och med den ljuvliga titeln som en vacker fondvägg så är det här en film som spretar en aning. Lite japansk krigshistoria, lite kärleksdramatik, en del spöken. Men det är fint och välgjort, stundtals obeskrivligt vackert till och med. Men jag når tyvärr inte hela vägen in.

Tuesday, April 10, 2018

Nr 722: Loppet Är Kört

Originaltitel: Breaking Away (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123hulu av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Bockstyre ftw, men den svenska titeln wtf. Anno 1962 cyklade Dave Blase 139 av 200 varv för sitt lag i universitetstävlingen Little 500 och tog hem segern. En lagkamrat till honom, Steve Tesich, skrev sjutton år senare manus till den här filmen baserat på den tävlingen och belönades med en Oscar för det. Nån gång på 80-talet måste jag ha sett den, för när den nu rullar förbi på datorn plingar klockan för avlägsna barndomsminnen till åtminstone sex gånger. 
Pling 1: I början när de fyra killarna solskensslappar vid stenbrottet som i en bryanadamslåt. Det dyker upp ett gäng på andra sidan och en lirare gör ett riktigt uppnosigt dyk från en hög avsats som de aldrig har sett någon hoppa från tidigare. Just det hoppet.
Pling 2: Samma stenbrott. En av de fyra killarna dyker ner och tar sig in i ett kylskåp som dumpats under vattnet. Stänger dörren efter sig och orsakar visst pådrag från polarna, som tror att han blivit instängd. Det hela visar sig vara en vänskaplig grabbluff; det fanns ingen botten på skåpet. Lite Houdini så där.
Pling 3: Dave sjunger Figaro och rakar sig.
Pling 4: Kappsimtävling i stenbrottet. En av de fyra killarna simmar rakt in i en kant med pannan. Just den smällen, det öppna såret i pannan minns jag och känner att det ska ske lite innan det faktiskt gör det.
Pling 5: Dave får käppar i hjulet av en italienare och flyger i diket. Just när hjulet låser sig.
Pling 6: Dave får sina fötter fasttejpade vid pedalerna i sista tävlingen. Detta riktigt mäktiga och heroiska avlägsna minne tornar upp sig redan i början av filmen, så det blir en ordentlig build up, men när scenen sen kommer undrar jag ju mest varför i herrans namn de ödslar massa tid på att tejpa fast honom.
Detta är, av helt personliga och introverta skäl, en av de mer minnesvärda tittarupplevelserna i det här projektet. En resa in i och tillbaka till minnen jag inte visste fanns. Sen är filmen riktigt bra tycker jag. Lite Stand By Me med de fyra på sommaräventyr, lite Grease med mjuk gängrivalitet, lite Sista Natten Med Gänget med förvirrande vägval, lite Fargo över bilförsäljarpappan som lurar på folk begagnade semivrak. Roligt på sina ställen, spännande och välredigerat i cykelsekvenserna. Ungdomsromantiskt och på slutet vill man ju bara ha lite Vangelis som i Triumfens Ögonblick. Kan med enkelhet sorteras in under filmer som bara naturligt flyter på och inte överraskar men känns välgjorda och vad ska man säga, uppriktiga? Coming of age, bra uttryck tycker jag. Kan ju pågå hela livet kan man tycka.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En rulle som ligger på rulle för att använda cykelspråk. Precis snett bakom, i draget. Som när Dave ligger i baksuget efter Cinzano-lastbilen. Bra fart. Loppet Är Kört är en annorlunda ungdomsfilm som på ett fint och ärligt sätt skildrar några småstadskillar som slits mellan ungdomslivets frigörelse och vuxenlivets krav. I centrum finns den cyklande italofilen Dave (Dennis Christopher) som till sin bilhandlande farsas (Paul Dooley) stora förtret lyssnar på opera, pratar italienska och rakar benen. Han faller för universitetsstudenten Katherine (Robyn Douglass) som han charmar med hjälp av italiensk accent och serenader. Däremellan badas det från klippor och cyklas en hel del. Filmens klimax är den stora universitetstävlingen Little 500 där ett inhemskt lag för första gången får möjlighet att vara med. På klassiskt amerikanskt underdogvis så får Dave och hans polare möjlighet att spöa skiten ur de spända studenterna. Förstår inte hur jag har kunnat missa den här filmen. Fantastiskt manus, intressant filmmusik, välregisserade cykellopp. Fint så här på vårkanten.

Sunday, April 8, 2018

Nr 721: Yankee Doodle Dandy

Originaltitel:Yankee Doodle Dandy (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på putlockers av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten  3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Oerhört trallvänliga melodier; Over there, Mary´s a grand old name och You´re a grand old flag. Jag kommer på mig själv gå och nynna på dem flera dagar efter filmen. I nåt nummer vävs även den gamla höglandshiten Auld Lang Syne in, ett grepp som exempelvis Tom Waits tog om sin låt New Year´s Eve många långa år senare. I en intervju i Rolling Stone har Waits sagt att det var ”chockartat" att se Yankee Doodle Dandy (eftersom han gjorde det först efter att han spelat in låten) och upptäcka att hans manöver var en ofrivillig repris. Så kan det gå.
Patriotismen flödar, om inte ohämmat så med närmast frenetisk energi ur munnar, genom dansande kroppar, ut i steppande fötter, särskilt då på James Cagney som spelar giganternas gigant på Broadway - George M. Cohan, så populär och moralhöjande att han fick medalj av presidenten. Det är där filmen börjar och slutar och däremellan nedslag i nåt slags redovisning av Cohans olika produktioner. Välgjort och rappt rappt i dialogen. Massor av olika scener ur olika musikaler. Vajande fanor, stolta marscher och en orubblig övertygelse att den amerikanska förträffligheten ska råda bot på världskrig. Jag blir faktiskt lite avundsjuk, skulle vara intressant att känna så, att det man gör har sån enorm betydelse, att stoltheten liksom sipprar ut ur öronen. Kanske ska testa det idag när jag kör tåg till Västerås. Bära uniformen med spikrak rygg, honnörhälsa på passagerarna och blåsa nordösterut i 200 med ett enda stort svenskt leende. Steppa lite på perrongen over there i Skövde.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag hade aldrig hört talas om George M Cohan innan detta men tydligen betraktas han som den amerikanska musikalens fader. En irländsk-amerikansk sång- och dansman som tillsammans med sin familj The Four Cohans dominerade seklet innan första världskriget. Det här är filmen om hans karriär, även känd som "The Man Who Owned Broadway". I rollen som Cohan ser vi den övertygande James Cagney, på gränsen till överspelande men uppriktig och ärlig i sin prestation. Filmen är en superoptimistik och megapatriotisk hyllning till USA, gjord i samband med USAs inträde i andra världskriget. Mycket propaganda liksom vilket stör mig en aning. Musikalnumren avlöser varandra och det är svängigt och lekfullt. Snyggt filmad och fint spelad men varför måste de snacka så fort. Som om de går på speed liksom. Tre välförtjänta Oscars måste jag säga; manlig huvudroll, musik och ljud. Den riktige Cohan dog samma år som filmen hade premiär.

Thursday, March 29, 2018

Nr 720: De Bästa Åren

Originaltitel: The Best Years Of Our Lives (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på Green Garden Av. de Tenerife, 4 i Playa del Inglés, Gran Canaria och av Robert på putlockers på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 4

Kommentar: De Bästa Åren är ett fint drama om tre homecoming soldiers från andra världskriget, Al, Fred och Homer. Klassperspektivet är bland det mest intressanta där kaptenen Fred återvänder till sitt lågstatusliv medan sergeanten Al återfår sitt högt uppsatta jobb på banken. Homers öde känns äkta och gripande när han, efter att ha förlorat båda sina händer i kriget, kämpar för att hålla fast vid och förhålla sig till sin flickvän Wilma. Fred å sin sida kämpar för att tillgodose sin krävande flickvän medan han faller för Als dotter. De nästan tre timmarna har ett behagligt tempo och en tät och sammanhållen berättelse som aldrig blir ointressant. Visserligen är det sentimentalt och vänskapen mellan de tre veteranerna är rörande men den är övertygande och mycket fint spelad. Kvinnorna i filmen tycks dock finnas för att på olika sätt utveckla männens karaktärer. Inget ovanligt i och för sig när vi betar oss igenom filmhistorien men ibland blir det mer uppenbart än annars och efter snart 1000 filmer så känns det ganska tröttsamt. Jag misstänker att det får bli en feministisk filmfasta när det här projektet är slut.

Saturday, March 10, 2018

Nr 719: Natt Utan Nåd

Originaltitel: Kiss Me Deadly (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: ”Remember me!” är uppmaningen som stenhårdkokte privatdeckaren Mike Hammer (Ralph Meeker) får av nyss vid vägkanten upplockade och på rymmen varande Christina (Cloris Leachman). Orden kan härledas till sonetten Remember av den brittiska 1800-talspoeten Christina Rossetti. Kvinnan vid vägkanten är livrädd, men vågar inte berätta varför. Tydligen har hon också all anledning att vara livrädd eftersom hon och Hammer kort därefter fångas in, varpå Christina torteras till döds och skickas i bil utför ett stup tillsammans med Hammer, som dock överlever. När han vaknar upp på sjukhuset tre dagar senare hopar sig självklart frågorna. Vem var kvinnan? Varför vågade hon inte berätta? Vem var det som mördade henne? Varför är hennes död så intressant för högt uppsatta människor i Washington? Hammer lägger inga fingrar emellan när han ger sig ut på tjuvjakt. Denna jakt blir allt annat än enkel att hänga med i enligt min mening, men den innehåller så roande element som knivslagsmål, popcorn slängda i ansiktet, en av filmhistoriens längsta trapprullningar, en i väggen inbyggd telefonsvarare i form av rullbandspelare, hastighetsinställda bilbomber, pool house boxing, domkraftsmord, sanningsserum, pistolskott från höften, förhörstortyr, natkingcoledänga, opera som hemmakaraoke, örfilsuppvisning av Hammer och på slutet ett magnifikt exploderande strandhus som för tankarna till Zabriskie Point. Hela upptakten och slutklämmen kretsar kring den mystiskt lysande och surrande låda (ping Pulp Fiction) som upptäcks efter en lite Twin Peaksdoftande bårhusrebus. Vad som egentligen döljer sig i lådan förblir obesvarat, men med tanke på de tre referenser - Manhattanprojektet, Los Alamos och Trinity - som ges som varning av en av de som vet, är väl kopplingen till atombombstillverkning inte helt tagen ur luften. Apropå referenser kryllar det av dem i den här rullen; Pandoras ask, som givetvis får en att tänka på filmen Pandoras Ask som också är med i boken, Lots hustru som blev en saltstod, Medusas huvud, Lasarus som väcks från de döda och Kerberos - den trehövdade vakthunden.
Jag avslutar med sista delen av Rossettis sonett, dels eftersom den är central i bårhusrebusen, men mest för att jag kanske någon gång i framtiden läser det här inlägget och påminns av de i mitt tycke finfina slutraderna, de melankoliska och välmenande orden, det nästan uppgivna men hoppfulla.

Yet if you should forget me for a while
and afterwards remember, do not grieve:
for if the darkness and corruption leave
a vestige of the thoughts that once I had,
better by far you should forget and smile
than that you should remember and be sad.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Wednesday, March 7, 2018

Nr 718: Polishämnaren

Originaltitel: The Big Heat (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på fmovies av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fritz Lang goes to Hollywood. Mörkrets mästare, Expressionisten från Wien, Mannen som kunde tala med skuggor. Den här rullen är påpassligt nog fotad av en annan ljus- och skuggmästarLang, nämligen Charles Lang, men de båda är inte släkt alls.
Polishämnaren är en paradoxalt nog rå men samtidigt hårdkokt krimrulle. Rå i bemärkelsen cigarettglödstortyr, sprängning av oskyldig fru, hett kaffe slängt i ansiktet och några ordentliga käftsmällsbataljer. Hårdkokt i bemärkelsen huvudperson (Bannion) som inte väjer för nåt, inte för chefernas varningar om suspension, inte för gangsterledarens delegerade telefonhot, inte för politikernas makt, inte för fara för eget liv. Det enda som får honom att mjukna lite är dottern, den lilla Joyce. Bannion ska ta reda på vad som egentligen ligger bakom kollegans självmord. Det visar sig ligga mutor i mossen och änkan till självskjutaren sitter på bevismaterial i form av brev i bankfack. Politiker, polischefer, gangsterbossar. Alla vill ha lugn och ro inför kommande val, men inte Bannion, han vill reda ut nystanet. Han far fram som en illbatting och det mesta i kvinnoväg som han kommer i kontakt med dör: frun sprängs, vittnet på baren torteras och dumpas på en landsväg, änkan till självskjutaren skjuts och hon som skjuter änkan till självskjutaren skjuts. Men allt klaras upp som tur är, och Bannion kan återgå till normal arbetslunk.
Några långa fina rörelsetagningar, utmanande med tortyr, kaffe och fru bilbomb, bra tempo och en ordentlig dos korruption.
Slutrepliken är fin: ”Håll kaffet varmt, Hugo”.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, February 24, 2018

Nr 717: Det Sjunde Offret

Originaltitel: The Seventh Victim (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tydligen verkar jag gilla den här typen av budgetdoftande nervkittlare. Samma producent (Val Lewton) som Rovdjurskvinnan och Svart Mystik, och minsann visar sig regissören till denna rulle, Mark Robson, vara samma en som klippte de båda ovannämnda. Kanske inte så underligt då att jag tänkte på högklackescenerna när Jacqueline på slutet förföljs på de Manhattska gatorna. Förföljs av djävulsdyrkande sektmedlemmar nämligen. Hon lyckas dock komma undan, men springer raka vägen upp på rummet och hänger sig. För hon har nämligen förrått Palladisterna, och då måste man dö, men eftersom de är ickevåldsanhängare behöver det ske genom självmord. Hur har hon då förrått dem? Jo, hon har berättat för sin terapeut att hon mår så in i bängen dåligt av att vara medlem i sekten. Sånt läcker ju ut direkt. Men det läckte inte ut direkt till systern Mary som pluggar återhållsamhet på katolskt flickinternat. När månadsavgifterna dröjt för länge och för många ger sig Mary av i jakt på sin syster eftersom det är hon som ska se till att degen rullar in på kontot. Ugglor i mossen anar hon, Mary. Med all rätt visar det sig. Jacqueline har suttit inspärrad i ett rum på kosmetikaföretaget hon ägde förr, och när Mary och en privatdeckare tar sig in där hugger Jacqueline ihjäl deckaren, och försvinner spårlöst. På slutet blir det Fader vår för hela slanten och satan i gatan vad de försöker trumfa varandra med vad som är ont och gott, om nu något verkligen är ont eller gott. Oerhört märklig historia, och oerhört kort film, kanske bara dryga timmen, men den lyckas ändå dundra rakt förbi exempelvis Bechdeltestet redan i första replikskiftet för att sedan introducera 28 olika personer vid namn innan eftertexterna rullar. Imponerande. Dessutom en duschscen som ju bara måste vara förlagan till den i Psycho.
Inledning och utledning med heligt sonettcitat av John Donne: "I runne to death, and death meets me as fast, and all my pleasures are like yesterday”.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Produktionsbolaget RKO:s 40-talsskräckisar duggar nu tätt i projektet. Visst frestar det att säga, har man sett en har man sett alla, men så är det tack och lov inte. Det är dock samma snubbar som ligger bakom filmerna men det är imponerade hur de ändå lyckas göra så olika filmer, så intressanta och fullmatade berättelser på så kort tid. Både vad gäller filmernas längd men också under de fåtal år de är gjorda. Det Sjunde Offret är en film om piffiga djävulsdyrkande medelklassmänniskor på Manhattan där huvudpersonen, den förrådande Jacqueline (Jean Brooks) i Cleopatraperuk är i centrum för händelserna. Syrran Mary (Kim Hunter) får hjälp av en privatdeckare att uppdaga händelserna. Det är mörkt, dystert och nervkittlande och kanske är det egentligen mer en film om existensiell ångest än om satanistiska häxkonster. Jag häpnar över hur mycket de lyckas trycka in på 70 minuter och tänker, liksom tidigare, att många filmer behöver oftast inte vara längre än så. Undrar om det finns fler RKO-skräckisar i projektet? Jag har verkligen börjat få upp smaken för dessa.