Wednesday, January 17, 2018

Nr 708: Natten

Originaltitel: La Notte (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Antonionis uppföljare till Äventyret som vi nyligen såg har lite samma aura över sig; det är melankolisk rikemansblassé och sublim frustration. Allt utspelar sig under ett dygn där vi får följa hur den framgångsrike men intetsägande författaren Giovanni Pontano (Marcello Mastroianni) och hans uttråkade fru Lidia (Jeanne Moreau) har uppenbara relationsproblem och kommunikationssvårigheter. Det är svårt att förstå vad de vill med varandra och det vet de nog inte själva heller. Pontano dras ofrånkomligen till andra kvinnor, ett tillfälligt hångel med en patient på sjukhuset och ett mer långvarigt känslospel med dottern till en förmögen företagsledare på en fest. Slutet är lika öppet som deras förhållande tycks vara. Det känns lite märkligt men det är väl så den är, kärleken. Den böljar hit och dit, stanna eller gå, tystnad eller gliringar och så slutar det med att man ligger och hånglar i en sandgrop utan att man fattar nånting.

Sunday, January 14, 2018

Nr 707: Jorden Skälver

Originaltitel: Terra em Transe (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man göra? Jag får sortera in den här rullen under svårtillgängligt. Visserligen var ju inte Glauber Rochas förra film vi såg nyss, Svart Gud, Vit Djävul, särskilt mycket mer lättbegriplig, men i den sögs jag av nån anledning med i strömmen. Jorden Skälver blir ganska snabbt bara ett flöde av bilder och häftiga yttringar, och jag hänger inte med överhuvudtaget. Då blir det närmast outhärdligt att kolla på film, särskilt när den är två timmar. Det verkar i alla fall vara Eldorado och 60-tal. Aktiv politik, uppgång och fall. Orättvisor och den till synes oändliga och konsumlogoliknande strävan efter ok vardag. Märkligt, men jag ser framför mig en blend av Rage Against The Machine och Subcomandante Marcos. Ilska, frenesi, vilja, övertygelse, ylande gitarrer och en hel massa crashcymbaler.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Efter förra Rocha-filmen så gjorde den brasilianska militären en statskupp. Den politiskt intresserade regissören kommenterade naturligtvis detta i Jorden Skälver. I det fiktiva landet Eldorado får vi följa poeten Martins väg från politisk marionett till att gå sin egen väg. På det sättet lite likt Svart Gud, Vit Djävul men här blir det väldigt rörigt. Berättartekniskt så hoppar filmen i tid vilket gör det helt obegripligt att fatta var, när och till vilken politiker Martin är allierad med. Det görs motstånd mot både det ena och det andra, det snackas en massa, det jagas och skjuts och mitt i allting så festas det till rejält. Det är kaotisk handkamera, musikalisk frenesi och ivrigt skådespeleri men jag tänker att det är Rochas sätt att kommentera och symbolisera situationen i Brasilien vid den här tiden. Först kände jag att den hade något speciellt och intressant men efter några dagar har jag glömt vad det var. Därför åker den ner på 2+.

Saturday, January 13, 2018

Nr 706: Svart Gud, Vit Djävul

Originaltitel: Deus e o Diabo na Terra do Sol (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Vet inte riktigt vad det är, men jag supergillar den här filmen och tycker den är smått fängslande. Kombinationen av lite darrigt ökenfoto, tung symbolik och hjälpsamt narrativ ekvatorialblues gör det hela till en spännande resa. Dessutom dyker helgonet Sebastian upp igen, och det är tredje gången på kort tid. Tidigare har han visat sig i Svart Mystik och Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel.
Brasiliansk Cinema Novo. Tvivelwestern med dueller, korniga närbilder och långdistansskott. Tillvaron känns som en ständig mirakelväntan och ett livslångt sökande efter ön som inte finns. Koherden Manuel avancerar till Satan. Land ska bli hav och hav ska bli land. Törsten efter ett annat, bättre liv. Finns det något som beskriver uppgiven torka bättre än en svartvit kaktus? Bortom bergen finns ett förlovat land med mjölk i bäckarna och blommor åt korna. Allt ska omvälvas, bli helt annorlunda, förvandlas. Ska bara besegra det här berget först, ska bara döda den här fienden först, ska bara tillbe den här guden först, ska bara övertyga den här motståndaren först. Passning till Eisensteins Odessatrappa med gevärmassaker. Några ganska obehagliga scener, exempelvis barnaoffret. Slutet tyckte jag också om, Manuel som bara fortsätter springa och springa. Lämnar sin Rosa, tydligen helt utanför överenskommen regi, men ändå. Tänkte på De 400 Slagen

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Jag tänker på Eisenstein, på Bergman, på Morricone. Lite gott och blandat i den här brasilianska påsen. Svårt att välja vad man ska ta, vad man tycker om. Ungefär som Manuel och Rosa som efter att ha gjort sig fri sin grymme arbetsgivare flyr från de ena dogmerna till de andra. Är det inte religion eller mysticism så är det kultur eller ideologi. Men allt är lika självupptaget och narcissistiskt. Det är märkligt intressant och dynamiskt även om jag inte fångas helhjärtat. Fotot är glödande svartvitt, nästan explosivt. Det är handkamera och stundtals ytterst märkliga klipp. Regissören Rocha är intresserad av det land och den tid han lever i och kopplingen mellan politik, historia och våld. Hur det kommer till uttryck i den här filmen är inte alldeles uppenbart men strax efter att filmen blev klar men innan premiären genomfördes en statskupp i Brasilien som ledde till en 20-årig diktatur. Jag är övertygad om att detta inspirerade honom till nästa film på agendan, Jorden Skälver.

Wednesday, January 10, 2018

Nr 705: Hanyeo

Originaltitel: Hanyeo (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: The Housemaid, är det väl lika bra att lägga till här. Och hon dyker upp och in, hemhjälpen. Tassar in med sitt offensiva rökande och portionerar ut råttgift till höger och vänster. Blir gravid med herren i huset, men övertalas till självfall nedför trappen, denna trapp som är så central i hela filmen, som ett hinder för dottern, som en dödsfälla för sonen, som en symbolisk karriär -och statusstege för familjen. Vad som än händer får det inte komma ut, allmänheten får inte veta, då raseras allt. Och därför fortgår den allt mer intensifierade hemterrorn. Bit för bit tar hon, hemhjälpen, över hemmet, herren, barnen. Från piga till älskarinna till ställföreträdande hustru till knivdominant de hex. Till slut finns bara siamesiska självmordet kvar som utväg, och då blir det sån där fintknorr - allt var bara på låtsas, eller i alla fall stod det bara i tidningen! Men vi får en ordentlig moralkaka to go innan draperierna dras igen; det här kan hända vem som helst, särskilt äldre män.
Svartvitt, sydkoreanskt och klaustrofobiskt. Over the top och helt osannolikt, särskilt pianospelandet - jösses vad dåligt synkat det är. Oerhört märkliga distorsionsdykningar med kameran vid ganska många tillfällen. Är det avsiktligt så är det väldigt enerverande. Det gäller förresten om det är oavsiktligt också. Regissören Kim Ki-young har bara denna enda film med i boken, och det känns lite tråkigt. Eftersom Haneyo är en av hans tidiga filmer hade det varit intressant att se hur hans senare verk utvecklade sig. Men det får bli på sidan av då ja.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Alla män vill ha en hemhjälp, en husa. Det konstateras redan i början. Även pianoläraren och två-snart-trebarnsfarsan Dong-sik Kim. Men aldrig trodde han väl att han skulle bli föremål för en sexuell intrig som slutar med att den unga husan Myung-sook blir på smällen, nästlar sig in i hushållet på ett hotfullt och otäckt sätt och slutligen tar över hustruns plats i den äkta sängen. Den darrande skevheten i bilden spänner nerverna, dock oklart om det är medvetet eller om vi bara har fått tag på en taskigt rekonstruerad kopia. Det skapar i varje fall en känsla av att allt kan rubbas. Historien om en femme fatale som förstör äktenskapet har berättats massor av gånger på film men det här känns liksom annorlunda på något sätt. Hela historien är både lustfylld och oroande vilket gör den bara bättre. Giftigt oförutsägbar och intensiv. På slutet konstateras det med ett belåtet flin rakt in i kameran att män inte bara är djur utan odjur till och med. Hårda ord.

Monday, January 8, 2018

Nr 704: Svart Mystik

Originaltitel: I Walked With A Zombie (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på moviesonline av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tredje och sista filmen i boken som är regisserad av Jacques Tourneur. Vi såg dem alla tre i följd; startade med Skuggor Ur Det Förflutna, sedan Rovdjurskvinnan och slutligen denna. I likhet med Rovdjurskvinnan är Svart Mystik kort och koncis och klockar in på dryga timmen. Oerhört skönt faktiskt. Inga direkta transportsträckor att tala om, men det hinns med en hel del ändå. Ung sköterska får jobb i Karibien och ska ta hand om apatisk hustru. Väl på plats visar det sig finnas ett och annat under ytan. Det blir insulinchock och broderrivalitet. Det blir rusdrycker och kärlekstrassel. Det blir moderliga förbannelser och voodooritualer som får mig att tänka på Jurtjyrkogården. Det blir släpande, riktigt otäcka steg när den där långe ”eerie Carre-Four” med uppspärrade ögon kommer in i bilden. I Rovdjurskvinnan var det högklackat och vasst som var grejen, i Svart Mystik är det släpande och långsamma steg som skräms. Snyggt slut med liksom fjärrstyrda genomborrningen  av Jessica och nedstigningen i havet. "Everything good here dies, even the stars.”
En liten parentes är galjonsfiguren föreställande helgonet Sebastian, som genomborrad av pilar hänger i trädgården. Den där rackaren figurerade hyfsat nyligen i Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi väcker liv i ännu en 40-talsskräckis samma kväll som Rovdjurskvinnan. Det är samme regissör och samma längd. Det bådar gott. I Svart Mystik står kampen mellan västerländsk läkekonst och västindisk voodoo. Den unga sköterskan Betsy (Frances Dee) kommer till ön St Sebastian i Karibien för att sköta om plantageägarens hustru Jessica (Christine Gordon) som tycks insjuknat i ett katatoniskt tillstånd. Vi förstår snabbt att det finns något dramatiskt i familjen (shame and sorrow in the family som Sir Lancelot calypsosjunger på serveringen). Plantageägarens brorsa är nämligen dödsförälskad i Jessica och för att förhindra deras relation så har en förbannelse lagts över henne som gjort henne levande död. Liksom i Rovdjuskvinnan så är det inte de omedelbara överraskningseffekterna som skrämmer utan det är det subtila, det mystiska och psykologiska som kryper, tassar och släpar sig runt under huden. Det är bra. Vad väljer jag att lyssna på efter den här, I Walked With A Zombie som Roky Erickson sjöng 1980 eller Hoodoo Wanna Voodoo som Trance Dance kontrade med tio år senare? Äh, det får bli båda.

Nr 703: Rovdjurskvinnan

Originaltitel: Cat People (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123hulu av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Zoologisk skräck! Samma regissör, Jacques Tourneur, och fotograf, Nicholas Musuraca, som i den senaste filmen vi såg, Skuggor Ur Det Förflutna. I Rovdjurskvinnan serveras vi serbiska mamelucker, puma negro, högklackad förföljelse, hypnotisk psykiatri, nedskrämd kanariefågel, tyst telefonterror och klösande svartsjuka. Angenäm längd, det vill säga ganska kort, och en hel del riktigt snygga scener - exempelvis förföljelsen där högklackeklattret försvinner mellan punktbelysningen och överraskningsgreppet ”The Lewton Bus” stånkar in från höger, och självfallet i badhuset med de vågande takskuggorna. Tassande legendthriller där den icke kattkompatibla Irena (Simone Simon) hittar nyckeln till sitt undermedvetna. Otäckt och krypande, och ännu en film som klarar Bechdeltestet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Subtil skräck om den serbiska Irena som tror sig härstamma från en grupp häxor som förvandlas till kattdjur när de känner stark lust, svartsjuka eller ilska. Irena blir kär, ihop och gifter sig med Ollie som snabbt lämnar henne för kollegan Alice. I en biroll ser vi en svart panter på central Park Zoo som Irena tycks vara mystiskt besatt av. Allt utvecklas snabbt till ett djuriskt triangeldrama där Irenas oskyldiga och sorgsna framtoning döljer en mystisk hemlighet. Med i leken finns även en psykiater som försöker utnyttja sin position till att få ihop det med Irena vilket han djupt får ångra. Perfekt längd med sina 73 minuter. Inget onödigt innehåll alltså. Pang på. Mjau.

Thursday, January 4, 2018

Nr 702: Skuggor Ur Det Förflutna

Originaltitel: Out Of The Past (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Hypernoir; svart som en återvändsgränd vid midnatt mitt i en depression. Hårdkokt och tungt kedjerökande exdeckare hinns upp av sitt förflutna i öppningen som är snarlik Hämnarna med bensinstationen och de forskande frågorna. Lurendrejeri, fälla på fälla, en ordentlig femme fatale och inte mycket dagsljus. Och ljus är nog vad jag hade behövt lite av för att kasta över handlingen som jag i ganska vanlig ordning inte riktigt hänger med i. Det finns en skuld på 40 lax, det finns skattesmitarplaner, det finns dödsskott från höften och det finns nya och gamla romanser som inte riktigt vill blomma respektive falna. Från början och en bra bit in i filmen tycker jag mig se likheter mellan karaktären Whit och Kirk Douglas, och det är ju inte så konstigt eftersom det är han. Resor hit och dit, Los Angeles, Mexiko, upp i bergen, San Fransisco. Och där i nåt bakgrundsfönster, i den västkustska gangsternatten, kravlar sig ljuset från avlägsna billyktor över vad jag antar är Golden Gatebron, liksom åmar sig över vattnet där som en lysmask. Och då är det omöjligt att inte tänka på Joseph Baermann Strauss, som ritade bland annat den bron, men mer nära mig är att han ritade järnvägsbron över Trollhätte kanal i Vänersborg, en bro jag titt som tätt passerar utan pådrag eftersom jag för tillfället gör praktik på Götalandståg. På slutet dör ganska många, och jag tycker det är fint att den döve killen far med osanning om huruvida Bailey hade för avsikt att dra med Kathie eller inte, när Ann frågar. En liten lögn är aldrig fel om den skapar frid i sinnet. Det var väl von Trier som sa i nån intervju att han ju inte kunde tala sin egen sanning när hans barn en vanlig vardagkväll vid läggdags frågade om de skulle överleva natten och ses dagen därpå. Självklart svarar han då att det kommer de visst göra, även om det ju inte alls är säkert. ”Nja, det kan ju hända att du dör i sömnen. Sov gott."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Supermallen för all film noir: den förföriska, manipulerande kvinnan, de bittra flashbacksen, berättarrösten, den rökande cyniske privatdetektiven, den hårdkokta intrigen, mord och falskspel. Allt inramat i nattsvarta miljöer som skapar både gåtfullhet och åtrå. Och gåtfull är nog vad jag skulle säga om den här filmen. Allt börjar utsökt men ganska snart börjar handlingen och intrigen bli alltför invecklad så jag tappar engagemanget. Jag försöker tänka att det är noir, det ska vara så här, massor med frågetecken, lögner, svek och oklarheter. Det hjälper lite. I övrigt välgjort och välspelat men kanske inte den noir som i första hand kommer hemsöka mig i framtiden.